Den första nedtecknade skildringen av Lummelundagrottan gjordes år 1741 av Carl von Linné. Det var under en rundresa på Gotland som Linné skrev om hur vattnet forsade från Martebo myr, genom underjorden och sedan dök upp igen nedanför klinten vid Lummelunds bruk.
Flera försök att tränga längre in i grottan misslyckades ända tills tre visbypojkar år 1950 nådde betydligt längre in. Det var Lars Olsson, Percy Nilsson och Örjan Håkansson som, efter år av utforskande av de yttre delarna, av misstag fick loss en sten strax under taket. Bakom stenen uppenbarades en gång som tog dem in i det som de sedan döpte till Bergakungens sal.
Det dröjde sedan till 1955 innan upptäckten offentliggjordes och fortsatt utforskande togs vid av grottforskare, bland annat av Leander Tell – svensk speleologis (speleologi: läran om grottor) fader och grundare av Sveriges Speleologförbund.
Under 60- och 70-talet upptäcktes och utforskades stora delar av de idag kända delarna av grottan. Grottan i Lummelunda är dock långt ifrån färdigutforskad. Varje år, veckan efter midsommar, anordnar Sveriges Speleologförbund ett läger för sina medlemmar. Dygnet runt under en veckas tid utforskas, karteras och besiktigas stora delar av de dryga 4 kilometer grotta som gömmer sig i berget.